[2017-06-06] Har universiteten blivit en plats som sätter politiska utspel före vetenskaplig kvalitet? Mediespanarna redogör för de mediala och akademiska turerna kring utredningen av artikeln Russia’s Strategy for Influence through Diplomacy and active Measures: the Swedish Case.
Lyssna direkt:
AVSNITTET I KORTHET
Sedan artikeln Russia’s Strategy for Influence through Diplomacy and active Measures: the Swedish Case (hädanefter kallad desinformationsartikeln) publicerades i januari 2017, så har en stundtals onyanserad debatt rasat i lokal och nationell press. Mediespanarna, liksom andra akademiker, kritiserade studien för att vara undermålig ur ett forskningsmetodologiskt perspektiv. Alla turerna sammanfattas väl på journalisten.se.
Jesper kontaktade tidskriftens redaktör med de huvudsakliga invändingarna och Erik erbjöd UIs chef att få komma och presentera kritiken på ett seminarium. Dessa försök har i har i bästa fall viftats bort som icke initierad kritik, men i de flesta fall helt ignorerats. I de debattartiklar som publicerats i efterspelet har de som försvarat desinformationsartikeln vidare kategorisk undvikit att adressera de vetenskapliga brister artikeln anklagats för, utan i stället i princip uteslutande inriktat sig på Aftonbladets roll (mer specifikt Åsa Linderborg). Se till exempel:
- UNT 22 februari 2017 – ”Oriktigt, falskt, grundlöst” (Ingress: ”Ingenting i Åsa Linderborgs vilda anklagelser mot Martin Kragh och Sebastian Åberg byggs under av fakta och analys, skriver tio forskare.”)
- SvD 28 februari 2017 – Åsa Linderborgs heder och yttrandefriheten
- Kungliga krigsvetenskapsakademin – Desinformation till husbehov
I dessa texter och efterföljande intervjuer framhålls bland annat att:
Ovetenskaplig? Kragh och Åsberg stöder sig på tidigare forskning som går långt tillbaka och bygger därmed vidare, vilket är ett centralt kriterium på vetenskap.
Andra kan därefter bygga vidare på vad de skriver, ifrågasätta, pröva med andra metoder, lägga till nya källor. Så ser den vetenskapliga processen ut. Författarna hävdar något om verkligheten som går att pröva för den som har intresse; möjligheten finns, som i all forskning värd namnet, att de har fel.
[…]
Hur har det kunnat gå såhär i ett land där tidigare sanningen och att vara försiktig med orden var något av en dygd?
Att den, som har ordet i sin hand och makt, hanterar människor, påståenden och fakta med sådan uttalad nonchalans? Sorgligt är det, men framförallt skrämmande. (UNT)
Jag har ju själv, och flera med mig, läst artikeln mycket noga och det finns ingenting i den som inte är, så att säga, forskningsmässigt helt okej. Sen tror jag att det här handlar väldigt mycket om en ideologisk eller politisk tolkning från dem som är kritiska. För mig handlar det absolut inte om någon vetenskaplig fällning utan om helt andra saker. Så jag tycker att den kritiken är mycket oseriös. (Bennich-Björkman i Internationalen)
Det är här redaktör Linderborg och hennes eftersägare tänker fel. ”Jag kommer att kontakta förlaget som ger ut Journal of Strategic Studies, och begära att de avpublicerar rapporten eftersom den är så ovetenskaplig och skamlös och ful i sina anklagelser”, säger hon i ett uttalande om att ”döda” rykten.
Problemet görs därmed av Linderborg till något annat än hennes och redaktionens åsikter om Ryssland, Putin, Ukraina, Nato eller vilken sakfråga som kan tänkas ingå i ett normalt öppet meningsutbyte på området. Det är hennes krav på censur som bryter mot andan i yttrandefrihetstraditionen, i ett slags omvänd McCarthyism. (SvD)
Fem personer anmälde artikeln för oredlighet. Uppsala universitet tillsatte därför en utredning. De två utredarna som oberoende av varandra granskade desinformationsartikeln var Gunnar Åselius (professor i historia, särskilt militärhistoria vid Försvarshögskolan) och Håvard Hegre (Dag Hammarskjöldprofessor i freds- och konfliktforskning Uppsala Universitet). Utlåtandena kan begäras ut i sin helhet från Uppsala universitet.
I utredningen konstaterar de båda sakkunniga att desinformationsartikeln inte är att betrakta som oredlighet i forskning. Däremot gör de andra konstateranden:
Enligt Maiolo betraktar redaktionen för Journal of Strategic Studies den första nätpubliceringen som ett led i referee-processen. Avsikten är att denna första version ska provocera till vetenskaplig diskussion och föranleda mindre justeringar av texten före slutlig publicering i pappersform. Så har skett även i detta fall. (Åselius)
Det är också ganska säkert att om Kragh hade sänt in tidskriftsartikeln till en medievetenskaplig tidskrift, bedömarna där skulle ha efterlyst andra tillägg och omarbetningar än de som verkar ha kommit från bedömarna i Journal of Strategic Studies, vilka enligt vad som uppgivits alltså var specialister på rysk utrikes- och säkerhetspolitik och rysk-nordiska relationer. Man måste acceptera att olika ämnestraditioner intresserar sig för olika aspekter av verkligheten, undersöker olika typer av frågor och har utvecklat särskilda metoder i detta syfte, vilket alltid innebär att andra perspektiv samtidigt försummas. (Åselius)
När det gäller den mer vidlyftiga formuleringen i originalversionen av tidskriftsartikeln, skulle somliga forskare anse att Kragh även där hade täckning för sin tolkning, andra att han pressade källan för hårt och inte på ett rättvist sätt representerade andemeningen i Ponomarevs intervjusvar. Att karakterisera formuleringen i originalversionen som ren ”lögn” och ett tecken på oredlighet vore däremot att gå för långt. Det är tvärtom ett normalt inslag inom forskning i historia och humaniora att forskare gör olika tolkningar av samma text. Det är genom att olika tolkningar konfronteras med varandra som forskningen förs framåt. (Åselius)
Det problemet som etter mitt syn er mest alvorlig er bruken av en artikkel og et intervju skrevet av ‘Egor Putilov’. (Hegre)
Flere av anmeldelsene kritiserer MK for betydelige metodologiske svakheter. Jeg er langt på vei enig i disse vurderingene, men disse svakhetene faller inn under en kritikk av forskningens kvalitet, og ikke under uredelighet. De metodologiske svakhetene inkluderer en til tider dårlig bruk av kilder. Med mulig unntak av punktet jeg diskuterer under ser jeg ingen klare tegn til ‘medveten vilseleding’ eller ‘grov försumlighet’. (Hegre)
Jeg gir under anmelderne medhold i flere av kritikkene som retter seg mot MK’s artikkel og ser et antall brudd på god forskningsskikk. Jeg vurderer dem likevel til å være såpass usystematiske, og svakhetene i så stor grad åpenbare for en grundig leser, at det neppe er et bevisst forsøk på å villede leserne. (Hegre)
God forskningsskikk tilsier at man oppgir kilden når man viser til ‘a report’, men det gjøres ikke her. Dette er kritikkverdig, og særlig siden det omtaler en identifiserbar person (Hegre)
I detta avsnitt ställer Erik och Jesper följande frågor till dig som lyssnar:
- Är det vanlig att vetenskapliga tidskrifter lyfter fram och retweetar lokala debattartiklar?
- Är det ett vanligt förfarande för peer-rewiev-tidskrifter att publicera en första version på nätet för att ”provocera till vetenskaplig diskussion och föranleda mindre justeringar av texten före slutlig publicering i pappersform”?
- Hur underbyggda bör tolkningar av texter vara i historiska analyser?
Jesper föreslår också tre områden som behöver granskas
- Huruvida Utrikespolitiska institutet är en fungerande akademisk miljö där kritik får komma fram öppet och att författare som lägger fram texter tar till sig av kollegial kritik.
- Hur peer-review-processen så uppenbart kunnat brista i Journal of Strategic Studies. Varför brister ”i så stor grad åpenbare for en grundig leser” kunde passera. Varför det tog över två månader att rätta uppenbara brister. Hur inkommen kritik inte besvaras men ändå kommer till en av artikelförfattarnas kännedom.
- Hur personer inom, såväl som utanför, akademin uppvisat förmåga att helt bortse från uppenbara forskningsbrister och konsekvent valt bara nämna vissa anmälningar som gjorts eller vilken kritik som riktats mot artikeln.
Följ Erik och Jesper på Twitter och använd gärna hashtaggen #Mediespanarna för att kommentera avsnittet.
Lyssna på tidigare avsnitt som behandlat desinformationsartikeln: 262. Desinformation, 263. Mer desinformation. 271. Den ovetenskapliga rapporten. Vi hänvisar också till avsnitt 279 som handlar om ett plagiatfall inom akademin.
Tack för ännu en bra, informativ och underhållande podcast. Det finns goda skäl att gå till botten med det här fallet. Den 14 mars lämnade Stefan Eriksson, docent i forskningsetik vid Uppsala universitet, ett underlag på fem sidor till nämnden för utredning av oredlighet i forskning. För att citera: ”Det förefaller finnas möjliga vetenskapliga och forskningsetiska problem förknippade med den av MK publicerade artikeln […] Uppsala universitet har således anledning att i dessa stycken utreda om oredlighet föreligger”. Två sakkunniga har nu lämnat sina yttranden. Dessa handlar främst om att kontrollera uppgifter i anmälningarna och bedöma om dessa lever upp till kriterier för oredlighet. De tillför inte så mycket nytt om forskningsarbetet i sig. De har till exempel inte granskat källmaterialet Sputnik, om det finns och hur det är hanterat. Så för min del kvarstår frågor. För att citera docent Stefan Eriksson igen: ”Oredlighet uppstår när forskaren medvetet eller av grov försumlighet sviker dessa ideal [ärlighet, noggrannhet och objektivitet] i så hög grad att forskningen vilseleder andra eller försvårar för dem att kritiskt granska forskningen och dess resultat”. Utredarnas underlag tillåter mig inte att dra några slutsatser. Det enda som jag kan utläsa är att anmälningarna inte övertygade utredarna om oredlighet, även om en av dem var rätt kritisk. Jag hoppas på mer och bättre genomlysning av frågan i universitetets slutrapport. I er podcast betonar ni problemet med kvalitet, snarare än oredlighet, att ni aldrig själva har ansett det vara oredlighet. Jag måste medge att det ligger en poäng i Håvard Hegres resonemang. Bristerna är så påtagliga att det inte bör handla om oredlighet. Samtidigt ser jag inga verkliga själ till varför grov oaktsamhet inte skulle kunna resultera i flagranta och fragmentariska brister. Men visst. Ytterst faller det problemet på forskarnas kollegor och tidskriften, snarare än forskaren själv. De har ju godkänt bristerna. Tidskriftens påstådda rutiner för peer-review låter bara som undanflykter och efterhandskonstruktioner, att de skulle ha använt en preliminär nätpublicering för att väcka offentlig debatt som sedan vägleder justeringar och korrigeringar. Jag har aldrig hört talas om det tidigare. Att tidskriften retweetar svenska debattinlägg är inte heller seriöst. Avslutningsvis, jag vet inte hur underbyggda tolkningar av texter bör vara i historiska analyser. Jag kan bara konstatera att de borde vara mer underbyggda än vad som är fallet. För mig har forskarna och tidskriften publicerat mer av intellektuella, ideologiska och politiska spekulationer än av vetenskap.
Anledningen till att vi inte trodde att artikeln skulle fällas är reglerna är ganska ”gamla” och ”stela”. Det är därför vi också föreslår att svenska universitet behöver se över och anpassa sina regler för nya medietider. Då slipper vi förhoppningsvis tidsskrifter som hävdar att de lägger ut artiklar digitalt för att få publik peer review innan ”den riktiga” artikeln publiceras.
Jag vill också tacka för en briljant podcast.
Jag är särskilt glad att ni uppmärksammar problematiken som uppstår när personer som Kragh utsätter andra för rent förtal i en vetenskaplig artikel som sprids över hela världen. När man inte är journalist eller forskare har man ingen tillgång till en effektiv plattform för ett genmäle. Den enda utvägen är då rättegång, men den svenska förtalslagstiftningen är utformad så att käranden i princip alltid måste väcka enskilt åtal, vilket är en lång och kostsam process som kanske ändå inte ger den upprättelse man söker.
Jag vill passa på att belysa UI:s märkliga organisationsform och relation med UD. UI är formellt en ideell förening, som styrs av en annan ideell förening, Utrikespolitiska samfundet, vars medlemmar väljer in varandra. Det går alltså inte att som vanlig dödlig att bli medlem av detta illustra sällskap. [Som av en slump är granskaren, Gunnar Åselius, medlem i Utrikespolitiska samfundet – utöver att han i egenskap av professor på FHS delar lokal med UI och Kragh på Drottning Kristinas väg 37 här i Stockholm. Så det var kanske inte oväntat att Åselius inte hade någon större kritik att rikta mot Kragh… ]
UI:s status som ideell förening ger dem möjlighet att titulera sig ”oberoende”. Detta stämmer dock inte, eftersom huvuddelen av UI:s finansiering kommer från skattebetalarna via UD. När jag då i dagarna frågade UD:s styrelseledamot i UI varför de finansierar forskning som är problematisk så replikerade vederbörande att han bara var ansvarig inför medlemmarna i Utrikespolitiska samfundet, och att dessa i så fall fick höra av sig om de hade invändningar mot UI:s forskning. Han verkade inte alls se tycka att han valts in i egenskap av UD-tjänsteman och i förlängningen som representant för de svenska skattebetalarna. Han svarade tydligen bara upp mot Åselius och hans vänner i samfundet.
Det här upplägget gör alltså att vi i praktiken har en del av den svenska utrikesförvaltningen som inte står under demokratisk kontroll. Ett gäng ”medlemmar” i en sluten klubb rör sig med evig skattefinansiering och trycker ut rapporter som stöder den agenda man vill driva. Det är ju ett paradexempel på den ordning i t.ex. Ryssland som svenska politiker gärna kritiserar.
Men jag antar att jag bara är en Kremlagent eftersom jag påpekar allt detta :)
Universitetets riktlinjer för utredning av oredlighet är tydliga med att nämnden ska säkerställa att inte jäv föreligger. Jag har förutsatt att så är fallet, att de har kontrollerat. Med inlägget här får mig att undra. Varför är de två granskarna från samma akademiska ämnesområde som Kragh själv, där risken för jäv är uppenbar, speciellt i ett litet land som Sverige? Frågan om oredlighet ska inte förväxlas med kvalitetsfrågor, varför det förefaller onödigt att rekrytera likasinnade akademiker. För mig hade det varit rimligare om sakkunniga i dessa fall är experter på forskningsetik.
Bra att ni fortsätter att följa fallet! Mycket illavarslande om tidskriftens redaktör hävdar att en nätpublicering ingår i peer review-processen, jämför med diskussionen om för- och nackdelar med den snabba nätjournalistiken som flöde av ”half-baked articles” för ev senare verifiering.
En nyfiken undran: hur många har lyssnat på de olika avsnitten i er serie om #desinformation?
262 ca 4 700
263 ca 2 200
284 drygt 750 än så länge.
Utmärkt som tidigare, och verkligen slående hur stark oviljan att diskutera sakfrågan har varit. Jag undrar egentligen två saker: dels gäller det begreppet desinformation. hur väldefinierat är det egentligen, och hur ska det kunna skiljas ifrån exempelvis propagandabegreppet? Ger Kraghs artikel någon uttömmande definition i detta fallet? Och sedan blir man lite nyfiken på er brevväxling. bemöter Kragh era anklagelser mer i detalj där?
Tack. Begreppet definieras inte tydligt, vilket är ett av de metodologiska problemen med artikeln. Detta yttrar sig till exempel genom att de flesta källor som yttrar sig pro/contra vissa givna politiska normer (tex vad gäller Nato) klassas som personer som ”gått på” desinformation.
Våra synpunkter på artikeln har aldrig bemöts. I något sammanhang.
enligt min åsikt kritisera martin är felaktig. Jag rekommenderar dig att läsa en högkvalitativ artikel om detta ämne https://www.sydsvenskan.se/2017-01-17/den-natoskeptiska-diskussionen-ar-viktig